Är det ungefär som med piercingar, att man växer ifrån det? Isåfall har jag gjort det. Har helt tappat intresset och inser faktiskt att jag inte behöver skriva saker om mig själv och mitt och barnens liv bara för att andra skall kunna inspektera, döma, glädjas eller vad man nu gör av de inlägg jag skriver. För egentligen så är det ju så att de som bryr sig tillräckligt mycket om mig och min familj kan faktiskt helt enkelt fråga mig. Bara där har vi en anledning att höra av sig.

Har funderat rätt mycket på det här den sista tiden, att man numer alltid är uppdaterad av andras liv, antingen via en blogg eller via facebook. Det är ju egentligen ganska tråkigt. För vart finns då den sanna glädjen över en nyhet när redan alla kompisar och kompisars kompisar redan vet omd et?

För en del människor kan man ju självklart delge sitt liv med men jag vet ju inte vilka mer som läser, kanske är det folk från förr som mer har intresse att vara nyfikna och elaka. Kanske är det någon som jag inte ens känner.

Så därför kommer jag numer vara mer privat än tidigare iaf här på bloggen, självklart kommer det att komma status uppdateringar på fb och så men jag skall tänka innan jag skriver.

Numer kommer den här bloggen mer vara som en minnesantecknning för mig själv där jag skriver upp barnens vikter, vad de lärt sig och sådant som man gärna vill komma ihåg. En slags alzheimersdagbok online kan man väl säga =)

Jag komer inte längre kolla på statistik m.m för nu skriver jag bara för min egen skull..

Vill ni mig nått så hör av er, ring eller kom hit vettja.

Kram