Läste idag om den hemska buss olyckan i måndags, där en 17 årig pojke avled.

Det kryper kalla kårar längs ryggraden och jag kan inte släppa det faktum att detta är någons verklighet, att någon i detta nu måste ta sig igenom den hemska tragedi som innefattar ett barns död, som skär stora sår i deras hjärtan, som totalt sparkar undan deras fötter. Det är så orättvist att sådant här skall få hända. Tänker på familjen, de anhöriga, kompisar, bekanta, vittnen till olyckan, alla som på något vis drabbats av den här hemska händelsen.

Ett par ord på en blogg känns så fjuttigt. Men jag ger styrkekramar till alla drabbade.